Vasekt – Fragment från: Alles kan kapot av Bas Langereis (sidor 14 till 17)
Fragment från: Alles kan kapot av Bas Langereis (sidor 14 till 17)
Annemarieke (ke) vertaalde een deel uit mijn boek Alles kan kapot in het Zweeds.
Annemarieke (ke) translated a story from my book Alles kan kapot into Swedish.
”Jaha herr Langereis, har du kommit?” frågade den lilla sjuksköterskan. Jag svarade inte. ”Du kan ta av dina byxor och brallor här och då kan du ta dig i rummet bredvid.” Läkaren kommer alldeles strax. Hon vände sig och försvann in bredvid till rummet. Där stod jag. Nu skulle det hända. Det fanns ingen väg tillbaks.
Jag ställde foten på en av de plast stolar i vänterummet och knöt upp skosnörena. Med en skospets tryckte jag på hälen av den andra sko. Det var så att jag tog av den. Jag gjorde samma med andra foten. Långsamt knöt jag upp byxorna och lät den sänka på anklarna. Jag klev ut ur de och vek ihop de omsorgsfull. Då lag jag de på plast stolen och tog av mina brallor. Där stod jag. Jag hade bara på mina strumpor och en t-skirt. Jag suckade djupt och jag öppnade dörren till rummet bredvid.
Sjuksköterska höll på vid ett bord. Rummet var starkt belyst.
”Snälla och lägg dig här”, sa hon utan att titta på mig. Hon pekade på en brits.
Med nakna snoppen begav jag mig i hennes håll. Jag lag mig på britsen. Den var täckt av en pappersduk. Det kände kallt på rumpan. Jag sträckte mig och tittade på taket. Ovanför mig hängde en stor förflyttbar lampa. Plötsligt böjde sjuksköterskan sig över mig. Hon hade på sig blåa handskar.
”Jag ska applicera någon desinfektionsmedel nu,” sa hon medan hon tog min organ i händerna. Hon smörade på någon konstig vätska. Jag stirrade fortfarande på taket. Grenen började svida. Det kände som mina bullar brände upp.
”När har du sist rakat dig?” frågade hon.
”I går kväll”, sa jag. Elin har gjort det. Det hela hade förvandlad till en upphetsad lek. Till och med utan kondom. Fast det berättade jag inte.
”Ah vad bra” sa hon, ”för att den här vätskan kan svida huden som har varit rakad nyligen.”
Mina ögon sökte en brandslang på väggen. Fragment av Frank Zappas texter sköt mig genom huvudet. ”My balls feel like a pair of maracas,” ville jag sjunga högt. Jag knep ihop ögonen och bet mig på underläppen.
”Har läkaren förklarat dig hur det ska gå till?” frågade hon.
”Jag hade ett orienterat samtal”, svarade jag. Jag kom ihåg det allt för levande. Han frågade mig att släppa byxorna och grep mig utan varning fullt i pungen. ”Kolla” hade han sagt, ”här fick jag tag i din sädesledare.”
”Jo det stämmer, det kan vara ganska obehagligt”, sa sjuksköterskan suveränt.
Jag hörde en dör som öppnade. I synfälten infann sig urologen, som var helt kläd upp i blåa kirurgkläder, inklusive munkapp.
”Så där, är du redo?” frågade han och böjde sig över mig. Han skadade min hand. Jag tog den blåa plast handsken och skakade den. ”Gruvar du upp dig mycket för operationen?”
”Väl, det är min första gång”, sa jag. Han gick inte in på det.
”Vasektomie är ett väldigt enkelt ingrepp.” Han vände sig och höll på med några saker jag inte kunde se. Då var han ovanför mig igen. ”Jag ska bedöva saken först” förklarade han. Han höll upp en spruta med en lång nål. Igen en Zappa låt. Den samma låten. ”I don’t want no doctor to stick a needle in me!” Han bara schoffade in den.
”Hur har du åkt hit?” frågade han från långt borta. ”Med en taxi?”
”Med bussen.”
”Bra. Du vet att du får inte åka bil i en vecka, antar jag.”
”Jag har ingen bil. Jag kan inte ens köra.”
”O, är det sant? Det hörs inte så ofta nuförtiden. Att någon har inget körkort.”
”Sant, vår sort håller på att dö ut.”
Läkaren stack en skallpell i luften.
”Lyssna, jag lägga ett snitt. Kan du sprida dina ben lite? Kör du ingen bil utav principer?”
Han skar upp min pung.
”Nej inte det”, sa jag och stirrade på taket. ”Det bara aldrig blev inget. Jag hade aldrig riktig behov av en bil. Till och med idag hann jag allting jag behövde göra med kommunaltrafik.”
”Nu luftar jag upp sädesledaren. Om jag kan hitta den, förstås.”
”Här i stan gör vi allting med cykeln,” fortsatt jag. ”Och vid dåligt väder åker vi bus. Kommunaltrafiken i Apeldoorn är ju väldigt bra organiserad”.
”Det går inte så här,” sa läkaren till sjuksköterskan. ”Då gör vi det så här.” Det verkade som om han halade i min pung med stor kraft. ”Kolla, här har vi den.”
”Självklart har det även nackdelar. Jag kan aldrig stiga i bilen bara spontant och åka iväg till stranden någon gång. Eller till vänner i andra delen av landet. Det måste man alltid planera i förväg. Och semestrar, det är också ett pussel. Men som tur kan jag alltid hitta någon som vill köra oss till campingplatsen.”
”Vad bra att vi har nya materialet nu,” sa läkaren till sjuksköterskan.
”Visst”, sa hon. ”Förra vecka var det helt annorlunda.”
”Oh?” frågade jag. ”Är det sant?”
”Säkert,” förklarade läkaren. ”Till förra vecka måste vi arbeta med grovt byggverktyg.”
Jag skakade. ”Väl”, sa han, ”den här har vi skurit av nu. Nu den andra sida.”
Jag förberedde mig på den nästa halande. Jag kände hur den lilla filékniven skar igenom huden. Igen den där gummi handske som grep i min scrotum.
”Kolla, den här hittade jag direkt. Här finns den.”
”Man slipper många kostar varje månad, om man har ingen bil,” berättade jag. ”Vi kan reservera en hyfsad sparbössa till hyggliga saker.”
”Så där, den viktigaste delen av arbetet har vi klarat nu. Bara själva syande av såret kvarstår.” Han plockade bort några verktyg. De utlöste ett klirrande ljud på bordet. Ur ögonvrån såg jag att han har tagit fram en nål och tråd. ”Det här borde vara smärtfritt, men det är möjligt att du kommer att känna rörelserna av trådarna.”
Han tryckte fram nålspetsen in i pungens rynkiga skinnet. Jag blundade kort. Han tråcklade tråden igenom. Jag kunde känna varje millimeter.
”Förresten,” berättade han, ”det är inte så att du är ofruktsamt omedelbart. I sädesledaren i penisen kan det finnas kvar sädesceller. Efter ungefär tio sädesavgångar har de spolat alldeles bort. Till dess är du nödvändigt att du använder preventivmedel i alla fall. Efter de tio sädesavgångar samlar du din sats. Du ska få en behållare till detta av sjuksköterskan. Du lämnar den in vid laboratoriet. Efter en vecka får du beskedet per telefon, om du är verkligen helt ofruktbar.”
Gång på gång kände jag nålen glida genom pungens skinnet. Han sydde mig med långa drag. När han drog på trådarna då kändes det omedelbart. Med bäckenet följde jag varje rörelse.
”Snälla, kan du ligga still lite?” bad han. Jag kunde inte hitta på något att berätta om livet utan automobil. En drag återigen. Det verkade som om han ville dra av min hela själva pung.
”Så, det var allt.” sa han igenom muntäckningen. ”Vi lyckades. Och inte bara sådär.” Han reste sig och böjde sig över mig.
”En vecka inte köra bil och inte bära. Åka cykel är tillåtit redan efter några dagar. Det är viktigt att du gör ingenting ifrån länderna.”
Jag undrade vad jag ville göra ifrån länderna i den kommande tiden. Han skakade min hand igen med den blåa handske och han gick.
”Ska jag hjälpa dig med dina brallor?” frågade sjuksköterskan. ”Var har du lagt de?”
”I det lilla rummet här bredvid, som du bad mig.”
Hon hämtade de. Under tiden hade jag sätt mig och tittade ner. Två tjocka bitar av bindor satt tryckta mot båda sidorna av bullarna. Röda fläckar vällde upp igenom de. Sjuksköterskan höll mina brallor öppnade och jag stack mina dinglade ben igenom de.
”Bindorna måste stanna kvar stadigt i minst två dagar.”
Jag reste mig och drog brallorna upp från knähögt över rumpan. Försiktigt packade jag min könsorgan.
”Nu då, det var allt,” sa hon. Igen trycktes en plast handske i min hand. Och en mörkbrun glass burk. ”Den här är burken där du kan samla upp din sats. Du kan lämna den vid laboratoriet. Lycka till.”
”Tack så mycket, hej då.”
”Hej då herr Langereis.”
Jag vände mig om, begav mig mot dörren och beträdde det lilla rummet bredvid. Där låg mina byxor kvar på stolen. Hur skulle jag dra på mig de? Jag kunde knappt böja mig. Jag la byxorna öppnade på golvet och och satte mig på stolen. Klumpigt stack jag benen i byxbenen. När jag stack benen upp, kom byxorna till största delen med upp. Jag böjde mig framåt, grep byxorna vid bältet och drog de intill mig. Sedan reste jag mig och kunde stänga de. Försiktigt, inte för grovt vid min pung. Skorna, det skulle bli nästa problemet. Jag önskade att jag hade valt loafers idag. Slutligen lyckades jag. Jag tog på mig rocken och gick in i korridoren. Det gick inte fort. Genom bucklan i byxorna kunde jag inte röra mig bekvämt. Färden genom korridoren till utgången och över gatan mot busstoppen liknade ‘den långa marschen’. Hur korkat jag gick här. Lite bredbent. Genomtänkt tog jag små steg.
När jag kom hem måste jag kissa. ”Det blir nog ett problem,” tänkte jag. Och det blev så. Jag knäppte upp mina byxor och låt de sänka ner. Sedan drog jag brallorna ifrån min pung. Bedövningen hade så småningom släppt. På nytt lätt Zappa i mitt huvud: ”Why does it hurt when I pee?”
Jag försåg en tung vecka. Och de där tio sädesavgångar sköt jag nog upp lite.