Bas Langereis leest u voor!

Tidigt känns det, jag har sovit dåligt. Ändå är klockan redan halv nio. Solen är uppe redan i några timmar och på några platser kommer den fram mellan byggnaderna. Vad vi svenskar har längtat efter solen, och nu kommer den på riktigt. Tidigt, varmt och klart, till och med på morgonen. Vinterkläderna ligger i skåpet under tiden och vi får ha lite färg på våra vita bleka ansikten!

Varför jag har sovit så dåligt vet jag faktiskt inte riktigt, det är så ibland. Men vad jag vet är att jag behöver en stor, stark och bra kaffe för att börja dagen med. Som det där mörkrostade som de har i bageriet på Rosenlundsgatan, som kunde inte vara färskare. Vilken bra idé! Utom väldigt gott kaffe har de dessutom stadens bästa croissanter. De smakar som de har varit gjort i Frankrike själv, precis lagom fettig och saltig med en full smörsmak och exakt rätta degstrukturen och färgen, med knapriga brungula yttre som de skulle ha.

Ja, jobbet kan vänta lite, jag kan jobba lite extra i eftermiddagen. Kaffe och croissant ska det vara. Och Dagens Nyheter, som jag ibland köper hos den liten, rörigt utseende tobaksaffären på vägen till jobbet, där jag som vanligt prata lite om vädret med den där snälla gamla säljaren utan tänderna.

Från långt borta luktar jag att jag närmar bageriet, den ljumma vårvinden blåser från rätta hållet. Vad doftar det gott! Det är liksom min mage vaknar plötsligt på riktigt och säger till mig ”ska vi käka nåt snart??”, direkt följt av ett nästa, till och med högre kurr, som den vill säga till mig ”nu!!” Jag lugnar den genom att öppna dörren till bageriet. Bageriet finns i bottenplanet, på hörnet av en stor gammal bostadsrätt, som har en färg någonstans mellan rosa och gul. Huset har vackra runda burspråk och eleganta fönster. Lika elegant men på ett modernt sätt är designen av bageriets dörren och själva rymden, med mörka trä möbler, ljusa väggar och ett beige kakelgolv. I fönsterna och i hörnen finns det gröna krukväxter av olika sorter.

Dörrklockan ringer när jag kommer in och några kunder tittar upp till mig från sina tidningar eller samtalspartner. Det är ganska tyst och lugnt, man hör morgonnyheterna som låter från högtalaren i taket, låga samtal, ljud av kassan och en lågt puttrande kaffemaskin och ibland några ljud av personalen som håller på baka i bageriet som finns direkt bakom disken. Och nu luktar jag kaffe!

Kaffe- och croissantsugen som jag har blivit, ställer jag mig bakom den sista väntande i kön av tre, bakom en liten kvinna i medelåldern med en gul klänning och knallorange strumpor. Jag måste tvinga mig inte skratta högt för att plötsligt kommer jag på tanken att hon ser ut lite som en kyckling. Det har också att göra med hennes näsa, som är stor och spetsig som en fågelnäbb.

Medan jag väntar tittar jag omkring mig. Samt finns det kanske åtta kunder som sitter och äter frukost, de flesta ensamma, utom ett äldre par som pratar lågt med varandra medan de stirrar ut ur fönstret, och ett yngre par med barnvagn som tittar på den lilla och ler till den och varandra. Jag lyssnar på rösten på radion som berättar oss att Greklands finansproblem har växt även mer. Verkligen oroande, tänker jag. Jag tittar på de imponerande raderna av nybakta bröd, smörgåsar, croissanter, kanelbullar, kaffebröd och muffins av olika sorter, brownies osv., och min mage berättar mig att jag måste verkligen skynda mig nu.

Nu är det nästan min tur, kycklingkvinnan beställer sina saker. Jag tittar på kvinnan som står bakom disken. Hon är vacker och ung, egentligen fortfarande en flicka, knappt arton, kanske nitton. Hon har långt svart hår bundit ihop till en hästsvans, hon har mörk hy och stora mörkbruna ögon. Hon är för mörk för att vara marockansk eller turkisk, kanske är hon från Indian eller Pakistan? På hennes fingrar finns flera guldringar och hon har en fin gyllene kedja runt halsen. Hon bär bageriets uniform som är beige med tunna svarta ränder. En namnskylt på bröstet visar att hon heter Rani. Hennes smala händer rör sig snabbt när hon packar kycklingkvinnans danska surdeg-bröd och fyra kanelbullar. ”Är det bra så?” frågar hon med klar röst, och det är det. Sedan flyger hennes fingrar över kassans tangentbord, fort som av en konsertpianist. ”Det blir sjuttiofem kronor, tack” säger Rani leende. Kycklingen betalar, kaklar en högt ”tack hejdåååÅ” och lämnar affären med snabba korta steg, medan hennes huvud rör fram och tillbaks i samma tempon.

Nu får jag, äntligen! Jag beställer och betalar en croissant och en stor kaffe hos den verkligen trevliga Rani och sätter mig vid ett bord i hörnet längst bort, därifrån jag har en bra översikt över hela affären. Jag stickar min näsa över kaffekoppen och andas in doften av den himmelska svarta vätskan och tar en liten klunk. Livet är gott! Jag tar den fortfarande varma croissanten i handen och tar en bit av den bästa knaprigaste delen. Livet är ännu bättre!

Jag öppnar tidningen och läser om de där stackare människorna i Syrien som börjar fly landet med massor, plågade av våldsamma regimen. Jag rynkar ögonbrynen och tänker hur livet är inte så gott överallt. Väldigt tråkigt. Jag sitter och funderar och stirrar ut ur fönstret.

Långsamt närmar sig en man mot bageriet, en iögonenfallande man med långa vilda mörka men grånande hår och en skäggstubb. Han för med sig en liten svart hund, som luktar överallt där andra hundar har varit förut och lämnar sina egna dofter därpå. Mannen väntar tålmodigt varje gång. Ibland vill hunden till och med tillbaks mot andra hållet igen för att den sista urinfläck luktade så särskilt gott, men det får han dock inte. Långsamt kommer de fram.

Mannen öppnar dörren, dörrklockan ringer och folk tittar upp till vem som kommer. Jag ser förvånade blickar, till och med förskräckta. Det blir tyst. Han ser ju rätt vild ut med hår överallt. Man ser knappt hans ansikte mellan håret, men han ser snäll ut, med talande ögon och en rolig liten näsa som står upp lite. Han har på sig en tröja med en lika chockerande avbildning: en man med långt svart hår och en imponerande mustasch. Han ser ut som han skriker, men om man tittar noga kunde man tolka det som en gäspa. Jag skrattar tyst. ”Frank Zappa, Chunga’s Revenge” står på tröjan med stora bokstäver. Jag har hört tala om Zappa, den där excentriska amerikanska komponisten och gitarristen och jag har hört några låtar. En intressant kille, som jag måste ta reda på mer om snarast. Hundmannen har dessutom en kedja med initialer FZ, och runt hans handlov finns festivalremsor från många år. Det är för långt bort för att se varifrån remsorna kommer, men jag skulle inte vara förvånad om det vore någon Zappa-festival. Jag blir mer och mer nyfiken på den här mannen, desto mer för att han har en gummi kyckling hängande från bälten. En leksak till hunden, förmodligen? Eller en stilsak till honom? Man kan aldrig veta.

Rani är just i bakrummet när hundmannen kommer in. När hon kommer tillbaka i affären står mannen redan vid disken. Kunderna har under tiden återupptagit sina samtal eller tidningsläsning och bara jag sitter och tittar hemligen hur det går vidare. Rani ler vänligt till hundmannen och frågar honom vad det får bli. Hundmannen ler tillbaka och säger att han har inte bestämt sig än och fortfarande tittar på det väldigt lovande sortimentet.

”O förlåt mig, hundar är inte tillåtna här i bageriet”, säger Rani när hon upptäcker den lilla svarta. Hundmannen rynkar ögonbrynen och tittar från sortimentet till hunden till Rani. ”Jag förstår”, säger han vänligt, ”men jag kan inte lämna den här lilla på gatan framför dörren just här, för att han är så väldigt rädd för trafiken. Och trafiken här på gatan, hemskt! Särskilt om den här tiden, mitt under rusningstid!” Det är sant, massor av bilar och bussar -röda och blåa- kör fram och tillbaka hela tiden, varje andra minut tycker någon att det är nödvändigt att smälla på sin signalhorn, och skärande och stinkande mopeder åker förbi full fart. ”Stackars lilla skulle få panik”, fortsätter hundmannen babblande, ”och det var inte meningen, jag bara kommer in här slumpartig, du vet, på hundpromenad och ….”. ”Ah vad sött han är!!” avbryter Rani honom. Hunden har satt sig under tiden och tittar upp rakt till Rani, sin huvud lite sned till vänster, sina öron upp i luften. ”Vilken sötnos, titta på hans bruna ögon. Och hans ögonbryn, de står upp så roligt!” ropar hon. ”Ja, han är verkligen jättesöt” säger hundmannen. Han tittar henne rakt i ögonen och blinkar, ”särskilt till små barn och vackra unga flickor”. Det blir tyst. Han ser ut som han skrämdes för sig själv och han rodnar tydligen under sin grånade skäggstubb. Det verkar som hennes bruna kinder rodnar också. ”Han är en bichon”, tillägger han snabbt, ”en bichon havanais för att vara mer precis. I motsats till vanliga bichons är de svarta, och lite större. Han är från Kuba, en imponerande resa för en liten hund som honom, eller hur?” ”Hihi, vad roligt” säger Rani, ”han är verkligen söt, vad heter han?” ”Bark”, svarar hundmannen. ”O, från engelska kanske? Hunder ”bark” ju på engelska…”. ”Nej, helt enkelt Bark, det finns ingen bakgrund. Men nu måste jag gå för att jag får faktiskt inte vara här med honom. Jag tackar för det roliga samtalet, vi ses!”. Och han vänder sig och försvinner genom dörren, hunden följer trogen. ”Men… vänta …” säger hon, men han har lämnat affären redan. Jag tittar hur man och hund försvinner runt hörnet, jag står upp och går till jobbet, leende.